På det kommunala planet finns redan planer på att dra ner på antalet förtroendevalda. En utredning (SOU 2012:30) anser att minimikravet på antalet ledamöter sänks från dagens 31 till 21. Anledningarna är att intresset för den här typen av uppdrag generellt sett har minskat och att avhoppen, inte minst av unga, är många (se Riksdag & Departement 15/2012).

Även inom rikspolitiken finns liknande planer. Folkpartiets programkommitté pekar på frågan om antalet ledamöter som något värt att diskutera. Dels, menar kommittén, skulle en minskning från dagens 349 till 299 eller 249 ledamöter öka ansvarsutkrävandet och skapa en större helhetssyn i politiken. Dels skulle en sådan reform innebära ekonomiska besparingar. De pengarna skulle i stället kunna satsas på att förstärka utredningsstödet för de kvarvarande ledamöterna och utskotten.

Därmed sällar sig Folkpartiets programkommitté till en linje som Moderaterna sedan tidigare driver. Argumenten för en förändring är i princip desamma; den politiska överblicken skulle öka med färre ledamöter samtidigt som varje ledamot skulle få större inflytande. För att garantera representation från hela landet är 249 parlamentariker ett rimligt antal, anser Moderaterna. Partiet påpekar också att Sverige tillhör de länder med högst antal parlamentariker per invånare.

Det här är knappast första gången som frågan om antalet ledamöter behandlas. Så sent som 2008 togs frågan upp i Grundlagsutredningen (SOU 2008:125). Där fick planerna på en minskning av de förtroendevalda tummen ner. Visserligen, tillstod utredningen, är antalet ledamöter i förhållande till folkmängden ”osedvanligt högt” i Sverige, men argumenten mot en minskning väger tyngre.

Utredningen ansåg att färre ledamöter skulle kunna äventyra en rimlig representation från olika geografiska delar av landet. Därmed skulle också kontakterna mellan väljare och valda riskera att försämras. Med färre valda representanter skulle dessutom de kvarvarande ledamöterna ha problem att delta i aktiviteter i den egna valkretsen.

Går man ännu längre tillbaka i tiden finner man att frågan om antalet parlamentariker har stötts och blötts under en mycket lång tid. Redan när enkammarreformen genomfördes, förekom skilda uppfattningar om hur många ledamöter riksdagen skulle ha. Författningsutredningen från 1963 föreslog en minskning till 290, men hänvisning till antalet i andra jämförbara länder.

Sju år senare, 1970, övervägde även Grundlagsberedningen frågan men landade till slut i att någon minskning av de 350 ledamöterna inte var aktuell. Efter den så kallade ”lotteririksdagen”1973 till 1976 där blocken hade vardera 175 mandat, ändrades antalet till 349 och har så förblivit till i dag.

Om det vi ser nu bara är ännu ett i den långa raden av hittills fruktlösa försök att minska antalet valda representanter eller inte återstår att se.

Men Christer Nylander i Folkpartiets programkommitté tror att tiden trots allt nu kan vara mogen för att planerna blir verklighet:

– Dels har EU-medlemskapet och Lissabonfördraget förändrat riksdagens arbete, dels ställer globaliseringen mycket högre krav på tyngre och kompetenta ledamöter, säger han.

Christer Nylander medger att förslaget om att minska antalet ledamöter egentligen går på tvärs med Folkpartiets traditionella hållning, som hittills har gått ut på att det ska finna många förtroendevalda.

– Jag menar att det är dags att ompröva den hållningen. Det här handlar om en positionsförflyttning inom Folkpartiet.

Med så många ledamöter som i dag är det lätt att som enskild parlamentariker att försvinna i mängden och bli anonym. Med ett bantat antal är förhoppningen att tyngre politiker skulle lockas till uppdraget och att större kraft skulle komma verksamheten till godo.

Detta eftersom de pengar man skulle spara in på färre förtroendevalda skulle investeras ibland annat förbättrat utredningsstöd för ledamöterna och utskotten.

På så sätt, menar Programkommittén, skulle mer kraft än i dag kunna läggas på ökat ansvarsutkrävande. Med färre ledamöter skulle varje enskild parlamentariker inte bara bli tyngre, det skulle också sannolikt bli ett slut på ledamöter som inte sitter i något utskott.

Motargumentet att en begränsning av ledamöterna skulle leda till sämre geografisk representation skulle kunna mötas med att man förändrar dagens valkretsar och gör dem större.

Än så länge har Folkpartiet inte satt ner foten i frågan. Men partiets programkommitté har som sagt väckt den och Christer Nylander har hittills mest fått tummen upp av sina partikamrater för förslaget.

Folkpartiet håller nästa landsmöte först i oktober 2013, men redan om ett halvår träffas kommittén igen.

– Jag tror att förslaget har goda chanser att gå igenom då. Vi går i den riktningen, säger Christer Nylander.

Per-Anders Sjögren