Grunden till samarbetet är den så kallade Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden. Det är ett avtal som lades fram för underskrift i början av 1988. Lite mer än sju år senare hade Sverige och fyra andra stater godkänt avtalet och samarbetet kunde börja.

Sedan dess har flera stater ansett att konventionen har släpat efter. Under tiden har många OECD-länder anslutit sig till andra avtal med tuffare krav. Vid G20- och G8-mötena 2009 höjdes röster för att fler länder skulle gå i samma riktning. Det handlade dels om att man ville ha ett stopp för att länder i samarbetet höll inne med information för att de hade lagar som sekretesskyddade bankärenden. Dels handlade det också om att man ville släppa in fler länder än OECD-länderna och medlemsländerna i Europarådet.

Det nya, omarbetade avtalet som regeringen nu vill att Sverige ska godkänna, uppfyllde önskemålen. Europarådet och OECD:s gemensamma arbetsgrupp klubbade förändringarna i mars 2010. Det vill säga lite mer än en månad efter att EU-parlamentet hade röstat nej till ett annat avtal om att dela bankinformation. Det så kallade Swift-avtalet.

I skuggan av OECD:s årliga ministermöte två månader senare, hölls en ceremoni i OECD:s högkvarter Château de la Muette i Paris. Där lades avtalet fram för signering. Sverige hade inte skickat någon minister. I stället fick Anders Borgs statssekreterare hålla i pennan när regeringen skrev under konventionen.

Det skedde i det tysta. Regeringen skickade inte ut något pressmeddelande och medierna uppmärksammade det inte.

Ett tungt argument för att släppa in nya länder i samarbetet hade varit att det skulle hjälpa utvecklingsländers ekonomiska situation. Men enligt uppgifter till Riksdag&Departement från finansdepartementet finns det ett starkare skäl bakom: man hoppas att skatteparadis ska skriva på avtalet.

På så sätt ska länderna som samarbetar om att byta ut information kunna få mer insyn i vart pengarna tar vägen även där. Det ska alltså bli svårare att smussla undan sina inkomster. Det är skälet till att man vill komma ifrån att informationen kan hållas inlåst på bankerna.

Avtalet har också särskilda krav på att länderna ska dela ut information som de själva inte använder i sina beskattningssystem. En poäng är att skatteparadisen ofta inte har några skatteregler.

Enligt uppgifterna från finansdepartementet finns det också förväntningar på att skatteparadisen kommer att ansluta sig till konventionen. De har mycket att vinna på att visa sig samarbetsvilliga. Annars riskerar de att bli svartlistade och stängas ute ur de viktiga OECD-ländernas ekonomiska värld.

Uppgifterna som staterna byter kan användas för att röja åt vilket håll pengar går i och var de finns. De kan avslöja vem som ger pengar till vem, hur mycket pengar någon har, var en person äger hus och vilka investeringar personen gör. Villkoret är att informationen är ”relevant” för att avgöra skatterna i landet som begärde ut den.
Avtalet pekar ut vissa typer av skatter som är tillåtna att hämta ut information om. En lång lista som tillfredsställer de flestas skattefantasier. Stora delar av en persons liv kan vara relevanta för listans skatter. Där finns arbetsgivaravgifter, moms, fordons-, fastighets-, förmögenhetsskatt, arvsskatt och så vidare.

Som huvudregel ska länderna lämna ut all information som det andra landet anser sig behöva för att hålla koll på sina skatter. Vem personen är och kommer ifrån spelar ingen roll. Landet som lämnar ut uppgifterna är skyldigt att lämna ut dem oavsett.

Det väsentliga är om staten som vill ha ut uppgifterna har ett trovärdigt behov av dem.

När stater blir tillfrågade om att dela ut uppgifter som de själva inte samlar in måste de ”vidta alla relevanta åtgärder” som krävs för att se till att landet som frågade får den informationen i alla fall.

I vissa fall krävs det inte ens att någon frågar. Uppgifterna ska lämnas ut på eget initiativ. Om en myndighet som är delaktig i informationsutbytet får reda på någon information som kan vara viktig för ett samarbetslands beskattning ska uppgifterna skickas ut. Även i de fall länderna får uppgifter från en tredje part.

När uppgifterna har lämnats ut kan landet som begärde dem använda informationen till annat. Om myndigheterna i länderna som bytt uppgifter kommer överens, kan de bestämma att staten som fått upplysningarna inte behöver bry sig om sina egna sekretessbestämmelser. Då får landet sprida informationen bäst det vill. Bland annat till andra länder. Åtminstone så länge den överenskommelsen inte är förbjuden i landet som först lämnade uppgifterna.

Avtalet tillåter också att informationen ”utan hinder ” kan användas i domstolar så länge fallet handlar om skatter. Den bestämmelsen gör det tillåtet att offentliggöra informationen som bytts ut genom att dra en person inför rätta.

Uppgifterna ska inte lämnas ut hur som helst. Några formella krav finns för hur en ansökan går till. Det skarpaste är att länderna som vill ha ut uppgifter måste lämna en ”försäkran” om att informationen gäller någon av alla de skatter som nämns i konventionen.

När upplysningarna har kommit in ska de behandlas enligt landets eget sekretessystem och ”i den mån det behövs för att säkerställa det skydd som krävs för personuppgifter” enligt lagarna i landet där uppgifterna kommer ifrån.

Avtalsländerna är inte heller skyldiga att bryta mot sina egna lagar om personuppgifter när de samlar in information som ska delas. Samtidigt kan de bli tvungna att ändra i lagarna, till exempel avskaffa banksekretess.

Det är också tillåtet att säga nej. Länderna kan göra ”reservationer” om vilken information de är villiga att dela ut. Nekandet gäller då att hjälpa andra stater att undersöka vissa typer av skatter. Men när de gör det stänger de också sig själva ute från information om den sortens skatter.

Sista utvägen för ett land som inte vill dela ut information är att lämna samarbetet. Det får de göra när som helst.

Alla länder som är medlemmar i OECD eller Europarådet har rätt att vara med i informationsutbytet. De kan alltså gå med när de vill. Flera kontroversiella länder finns med på den listan. Ryssland, Turkiet, Israel, Armenien och Azerbajdzjan är några. Men nu öppnas samarbetet alltså också för länder utanför OECD och Europarådet.

Innan nya länder antas ska de utvärderas. Enligt uppgifterna från finansdepartementet är det främst hur länderna arbetar för att skydda personuppgifter som man ska titta på i utvärderingen. Det finns inget uttalat krav om att de utomstående länderna behöver vara demokratier för att få ta del av de känsliga personuppgifterna. Däremot måste alla länder som är med i samarbetet först godkänna ett nytt land. Därför kan ett land nekas för att det inte är demokratiskt, beroende på vad medlemsländerna vill.

Ett land som jobbar nära OECD med de här frågorna och kommer att vara vice-orfrörande i arbetsgruppen som jobbar med informationsutbytet är Kina.