Det är ett högt tempo kring Gunilla Carlsson. Strax före vårt möte har hon varit i Mogadishu och träffat den nye presidenten i Somalia ”Sverige har en särskild roll att spela där”.

Timmarna innan vi ses har hon rest till Norrköping och Linköping för att presentera höstbudgeten.O

ch strax efter vårt möte reser hon till New York för att som en av 27 delegater vara med i FN:s högnivåpanel, som ska ta fram nya globala utvecklingsmål för åren efter 2015 – ett arbete som ska vara klart till i juni nästa år.

På den svenska arenan kommer resten av mandatperioden i hög grad också att handla om en tydligare biståndspolitisk inriktning. Förra året kom Statskontoret med en kritisk rapport som konstaterar att styrningen av biståndet är alltför svåröverblickbart.

Nu vill regeringen svara på detta:
– Vi har en stor mängd riktlinjer  inom biståndet som delvis stridit mot varandra. Nu lägger vi grunden för en ny anslagskultur, och ska ta fram en ny plattform som klargör hur olika mål förhåller sig till varandra och hur regeringen prioriterar, säger Gunilla Carlsson.

Hon har tidigare kritiserats för att en alltför stor del utformas av den nya biståndspolitiken på hennes eget ministerkansli, och inte i dialog med biståndsvärlden.

Nu lovar hon att den nya biståndspolitiska plattformen ska tas fram i en ”öppen process”. Det ska bland annat bli hearings i riksdagen under hösten om globala utmaningar, om kapitalflykt och andra frågor som påverkar Sveriges politik för global utveckling.

Gunilla Carlsson, som är revisor till yrket, har gjort sig känd för att hela tiden prata om resultat och hennes kritiker har talat sarkastiskt om att det finns en sjuklig besatthet vid att mäta resultat inom biståndet.

Hon backar inte från sin inställning att resultat är avgörande, men anser nu också att det varit för mycket betoning på årlig resultatredovisning och på tidsödande rapporteringsbörda.

– Jag trodde att det var enklare att fokusera än vad det var, säger hon och utlovar mer av andra former av resultatgranskningar i stället, som resultatanalys och effektutvärderingar.

En annan fråga där hon öppnar för en ny syn på så kallat bilateralt budgetstöd, svenska biståndspengar rakt in i mottagarländernas statsbudget.

I dagsläget är det fyra afrikanska länder –  Tanzania, Mali, Burkina Faso och Moçambique – som sammanlagt får en knapp miljard kronor per år i budgetstöd från Sverige.

I en uppmärksammad radiointervju i februari i år sade Gunilla Carlsson att hon vill få i gång en avveckling av det generella budgetstödet så snart som möjligt, och att det är bättre om EU eller FN sköter budgetstöd. Uttalandet ledde till skarp kritik, också från allianskolleger.

Nu, i oktober, säger Gunilla Carlsson att frågan inte är avgjord: Om regeringen i det kommande arbetet med riktlinjer för länderna med budgetstöd kommer fram till att denna stödform fungerar, är hon öppen för att Sverige fortsätter med generellt budgetstöd.

Få biståndsministrar varar länge och Gunilla Carlsson är redan veteran när hon träffar sina kolleger i EU.

– Jag är stolt över vad vi har åstadkommit de här sex åren. Det har blivit ytterligare fokus på hur vi jobbar med näringslivet i biståndet. Vi har fått fler verktyg i utvecklingspolitiken.

Synen på vad som skapar utveckling håller på att ändras, och svensk biståndspolitik har också påverkat EU.

Endast en svensk biståndsminister, Ulla Lindström (S), har haft jobbet längre tid (1954-1966). Men om Gunilla Carlsson får som hon vill kan även detta rekord vara i fara.
– Jag fortsätter gärna som biståndsminister efter valet, säger Gunilla Carlsson.