– Jag vet att det finns en tvekan inför fiskeavtalen här i Sverige, säger Javier Garat, ordförande för fiskeindustrins organisation Europêche, till seminariedeltagarna på Europahuset i Stockholm.

Det Javier Garat talar om är EU:s avtal med andra, i regel fattiga, länder om att få fiska i deras vatten. Eller som det också kallas på EU-språk: ”den gemensamma fiskeripolitikens internationella dimension”.

Detta är avtal som främst utnyttjas av fiskebåtar från Spanien, Frankrike och Portugal – och kostar EU som 160 miljoner euro per år. Sverige hör till de länder som inte alls utnyttjar avtalen.

För Javier Garat är avtalen ansvarsfulla och transparenta, särskilt i jämförelse med andra avtal mellan exempelvis enskilda länder. De innebär inte heller någon skattesubventionering av EU:s fiskeflotta, enligt honom.

– Det är inte ett stöd. Vi betalar våra fiskelicenser, säger han och framkallar en svag ryckning hos Stefaan Depypere, direktör för EU-kommissionens generaldirektorat för fiske, som står bredvid.

Men även Javier Garat instämmer med alla dem, däribland EU:s fiskeministrar, Sveriges regering och stora delar av EU-parlamentet, som anser att det finns saker som kan förbättras i grundkriterierna för de internationella avtalen.

Frågan är hur mycket som ska förändras, hur mycket EU ska betala och vad fisket ska stå för. Däremot är Vänsterpartiet och riksdagsledamoten Jens Holm mer ensamma i sin uppfattning om att avtalen inte borde finnas alls.

– är emot avtalen. Jag anser att man ska investera pengarna i den lokala fiskeindustrin i stället, säger han vid seminariet. 

Jens Holm får mothugg från bland andra Béatrice Gorez från Coalition for Fair Fisheries Agreements, ett nätverk för småskaliga fiske-, utvecklings- och miljöorganisationer.

– Senegal var det första landet som EU hade avtal med. 2006 bröts avtalet, men fiskefartygen är kvar. Min poäng är att avtalen är viktiga, utan avtal ingen koll, säger hon.

 Den svenska EU-parlamentarikern Isabella Lövin, MP-ledamot i fiskeriutskottet, säger att argumentet om att EU:s avtal är bättre än Kinas eller Taiwans inte är särskilt relevant.

– Snarare är det så att om inte avtalen fanns, då skulle man vilja att de fanns, att det fanns ett ramverk. Avtalen är ett bra sätt att få kontroll på flottorna, säger hon.

I maj presenterade Isabella Lövin ett betänkande för fiskeriutskottet om hur EU:s fiskeripolitik utanför EU bör reformeras, det vill säga fiskeavtalen, men även fiskeimporten. Utskottet ska behandla Lövins förslag – och de 284 ändringsförslagen – i juli och sedan ska betänkandet upp för omröstning i EU-parlamentet i september.

– Majoriteten av ändringsförslagen är i negativ riktning, framför allt vill vissa medlemsländer försvaga förslaget om att sätta stopp för så kallad flagghoppning – det gäller både de spanska socialisterna och de konservativa, säger Isabella Lövin och syftar på att Spanien har den absolut största fiskeflottan som rör sig utanför EU:s vatten.

Det är EU-kommissionen som i praktiken förhandlar fram de internationella avtalen, men EU-parlamentet har makten att underkänna dem och har nyligen stoppat avtal med såväl Marocko som Guinea.

Isabella Lövin önskar att EU-parlamentet hade underkänt även avtalet med Mocambique när det nyligen förnyades, eftersom landet inte har uppfyllt kraven i det tidigare avtalet. Däremot lyfter hon avtalet med Mauretanien som ett av de bättre.

– Där är inte fisket överexploaterat, utan där finns faktiskt ett överskott av fisk, säger hon.

Javier Garat säger flera gånger under seminariet att fiskeavtalen inte kan lösa alla problemen i tredje världen.

EU-kommissionens Stefaan Depypere påpekar att entusiasmen inför de nya kraven är minimal från regeringarna i de olika länderna som EU har sina fiskeavtal med. Och Isabella Lövin säger att hårdare krav från EU kan leda till att länderna föredrar att sälja fiskerättigheterna till någon annan.

– Samtidigt får vi signaler från organisationer i exempelvis Västafrika som är glada att vi ställer kraven. Det hjälper dem att ställa hårdare krav på sina regeringar, säger hon.