- I Sverige lär sig invandrarna att vara offer, det fungerar inte i Spanien. Där måste invandrarna arbete och på så sätt blir de också snabbare integrerade, säger Mauricio Rojas, före detta folkpartistisk riksdagsledamot, nu sedan fyra år rektor vid högskolan för integration och internationellt bistånd i Madrid vid ett seminarium som tankesmedjan Fores höll på måndagen.

Det finns likheter mellan Sverige och Spanien när det gäller invandringen. Båda länderna är relativt nya invandringsländer och andelen personer födda i ett annat land är ungefär 15 procent.

Men ungefär där slutar likheterna. Medan Sverige under de senaste decennierna huvudsakligen har haft asyl- och anhöriginvandring, uppgår antalet asylsökande i Spanien till bara några hundra årligen. I stället är invandringen till Spanien huvudsakligen illegal, människor reser dit på turistvisum och väljer sedan att stanna kvar.

- Spanien är det enda landet jag känner till som automatiskt ger illegala invandrare tillgång till skola och sjukvård. Det håller på att ändras nu, men fortfarande gäller de reglerna, säger Mauricio Rojas.

Gränserna mellan det informella och formella Spanien är ganska otydliga och det är väsentligt lättare att flytta från den informella ekonomin (som uppskattningsvis motsvarar omkring en tredjedel av landets hela ekonomi) och den formella ekonomin. Efter några år i landet brukar de illegalt invandrade beviljas amnesti och uppehållstillstånd.

Den som tar sig in i landet söker sig ganska omgående till den informella ekonomin, inte sällan via informella nätverk bestående av landsmän. Ofta handlar det om jobb som spanjorerna, åtminstone tidigare ratade. Det kan handla om att man arbetar inom jordbruket, på en flyttfirma eller städar. Poängen är att en stor del av de informella invandrarna ganska snart har ett arbete, visserligen svart, men likväl ett arbete.

- När invandringen till Spanien tog fart i mitten av 1990-talet var arbetslösheten hög. Trots det sjönk den när invandrarna började jobba i den svarta sektorn. Deras närvaro vitaliserade den spanska ekonomin, säger Rojas.

År 2008 slog lågkonjunkturen och den finansiella krisen till med full kraft och Spanien var ett av de länder som drabbades hårdast. Trots det är sysselsättningen i dag högre bland utlandsfödda än bland infödda spanjorer.

- De flesta spanjorer ser inte invandrare som konkurrerande arbetskraft. Trots krisen syns inte heller några spår av rasism i Spanien, kanske eftersom det är uppenbart för alla att invandrarna har betytt mycket för ekonomin i landet. Alla vet att de arbetar hårt.

Ett annat skäl kan vara att den spanska nationella identiteten är svag. Många människor identifierar sig i stället utifrån sin region. Man är framför allt katalan, andalus eller bask. I Spanien finns heller inte samma koncentration av invandrare till vissa områden som är så tydlig i Sverige och övriga Norden. Det har att göra med bristande spansk stadsplanering.

- De latinska städerna har alltid varit mer blandade, de verkar kunna sprida befolkningen bättre. Det civila samhället har motarbetat stadsplaneringen. Man har lyckats ta emot många utan att kaos uppstår, säger Mauricio Rojas.

Vilka lärdomar Sverige kan dra av Spaniens erfarenheter är osäkert. Mauricios Rojas tror inte att det utan vidare går att applicera den spanska sammanblandningen av legal och illegal immigration och illegal och legal ekonomi på svenska förhållanden.

- Den sammanblandningen tror jag inte fungerar för den svenska ordningsamma mentaliteten. Men tvånget att börja arbeta ger många fördelar. I Spanien sitter inga invandrare i förorterna, får bidrag och upplever utanförskap.

Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) deltog också i seminarie. Han anser att det nu, när Sverige har öppnat också för arbetskraftsinvandring, finns nya möjligheter till förbättringar.

- Jag skulle vilja se ytterligare vägar för att liberalisera arbetskraftsinvandringen. Att göra det lättare att resa in i ett land innebär att det också är lättare att lämna det. Vi måste se mer på hur människor rör sig fram och tillbaka över gränserna.