Alliansen har lagt fler miljarder på sina miljöbudgetar än tidigare regeringar. Ändå är ingen nöjd. Kanske är förklaringen att miljöproblemen vägrar minska.

”Mindre pengar men mer frihet””, skrev Havs- och vattenmyndighetens generaldirektör Björn Risinger nyligen i ett pressmeddelande. Den ökade friheten gäller länsstyrelsernas arbete med vattenmiljön och är ett försök från generaldirektören att kompensera de rejält minskade statliga anslagen som väntar nästa år.

När den statligt finansierade miljö- och naturvården tvingas dra in magen något för att byxorna ska sitta snyggt, så gäller det särskilt havs- och vattenmiljöarbetet där åren med kraftiga tillskott är förbi. År 2013 minskar havsanslagen med en tredjedel.

För trots att finansminister Anders Borg (M) hade ett reformutrymme på hela 23 miljarder kronor inför år 2013, så blev det inget extra köttben över till miljöminister Lena Ek (C).
Men när miljöbudgeten dras ned från 5,4 till knappt 5,3 miljarder kronor, så är det en neddragning som sker från hög höjd. Något som miljöministern inte brukar missa att påpeka när regeringen anklagas för snåla miljöanslag.

Helena Leander, MP-ledamot i Miljömålsberedningen och ledamot i miljö- och jordbruksutskottet, som i november börjar bereda regeringens förslag till miljöbudget, är medveten om detta.

Men hon tycker ändå att kritiken mot att regeringen satsar för lite är fullt befogad.
– Det är ju också så att miljöfrågorna har blivit hetare under de senaste åren, inte minst har klimatfrågan fått ett uppsving. Det har lett till ökade förväntningar, säger hon och tillägger:
– Sen får man sätta det i relation till budgeten som helhet.

Och gör man det så utgör miljöbudgeten 0,6 procent av hela budgeten. Det är precis lika stor andel som i 2006 års budget, det vill säga den sista budgeten som regeringen Persson lade fram under de rödgröna samarbetsåren 1998-2006.

Å andra sidan var uppåtkurvan för miljöanslagen under de åren i stort sett brant som en alpvägg i jämförelse med åren efter 2006.

Men hur siffror än bollas runt, så är det ett par tal som sticker ut och som är svåra att få att framstå i ett förlåtande ljus: 14 av 16 miljömål, som riksdagen har beslutat om och som ska styra miljöpolitiken, är utom räckhåll. Det vill säga att de anslag och de styrmedel som finns och är beslutade räcker inte till.

Det slår Naturvårdsverket fast i sin årliga utvärdering. En utvärdering vars slutsatser regeringen delar, enligt 2013 års budgetproposition.

Att i samma andetag dra ned och nöja sig med att flagga för ”en beredskap för att föreslå förändrade styrmedel”, kan framstå som en logisk kullerbytta.

Anita Brodén är FP-ledamot i miljö- och jordbruksutskottet samt ledamot i Miljömålsberedningen. Hon önskar visserligen att havs- och vattenmiljön hade fått en större budget och att Svenska Artprojektet (pågående kartläggning av alla Sveriges arter vid Sveriges Lantbruksuniversitet, inleddes 2002) hade fått sin framtid säkrad.

– Men tittar man sammantaget på anslagen, så är det en stark budget. Det är för enkelt att peka på en enskild post. Man måste också titta på satsningarna på exempelvis forskning och infrastruktur, säger hon.

Den som ska sia om utvecklingen för framtida miljöbudgetar bör väl rimligen syna han som verkligen bestämmer, det vill säga Fredrik Reinfeldt (M).

Kanske är statsministerns miljöengagemang stort inombords, men han är i så fall mycket diskret med känslorna utåt mot väljarna.

Det konstaterade Naturskyddsföreningen i förra veckan i samband med en miljögranskning av partiledarnas tal.

Förutom KD-ledaren Göran Hägglund och SD-ledaren Jimmie Åkesson, som i stort sett inte berör miljöfrågor överhuvudtaget i de granskade talen, så ligger Fredrik Reinfeldt i botten. Teorin och förståelsen finns, det är Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson övertygad om.
– Men pratar man inte miljö, så är det ganska svårt att driva miljöpolitik, sade han.