Rapporterna om den ojämlika svenska skolan har duggat tätt på senare tid. I början av maj visade Lärarnas Riksförbund att skillnaderna mellan de svenska skolorna ökar och att boendeorten blir alltid viktigare om man ska lyckas eller inte. Samtidigt kom Skolverket fram till samma slutsats i en annan undersökning. Likvärdigheten brister och kunskapsklyftorna ökar.

Denna utveckling började skönjas i slutet av 1980-talet och har sedan dess accentuerats. Tidsmässigt sammanfaller det med skolans kommunalisering som beslutades 1989 och infördes 1991. Av detta faktum drar vissa slutsatsen att ett återförstatligande skulle leda till en mer jämlik skola, en sådan vi hade före det sena 1980-talet.

Till denna kategori hör utbildningsminister Jan Björklund. I de flesta utbildningsfrågor står folkpartisten Björklund och Vänsterpartiets utbildningspolitiske talesperson Rossana Dinamarca långt ifrån varandra. Men i den här frågan är de rörande överens om att skolan bör återförstatligas.

Och de är inte ensamma. En rad andra tunga aktörer på skolområdet vill också se ett snart slut på att landets kommuner ska ansvara för grund– och gymnasieskolan. Dit hör bland andra Lärarnas Riksförbund, som höll sin kongress förra veckan. Där togs Jan Björklund emot med öppna armar och när han i sitt anförande sade att han önskade ett återförstatligande av den svenska skolan visste jublet inga gränser.

Trots att kommunerna i mer än två decennier har haft ansvaret för grund– och gymnasieskolorna, och trots att många av dagens lärare rimligen måste sakna erfarenhet av ett statligt huvudmannaskap, är missnöjet med dagens ordning fortfarande stort på sina håll.

Beslutet om kommunaliseringen fattades av riksdagen den 8 december 1989 och hade föregåtts av en intensiv och hätsk debatt. Vanligtvis försynta adjunkter spydde galla över den nye skolministern som dessutom hade fräckheten att inte backa en tum.

Ministern hette Göran Persson och frågan om en kommunalisering av skolan blev något av hans politiska elddop. Han visade att han kunde stå pall även när protesterna närmade sig orkanstyrka. En egenskap som säkert kom att underlätta hans fortsatta karriärklättring.

Skälen till lärarnas upprördhet var många. Ett var att man fruktade att en kommunalisering och decentralisering av skolan skulle påverka undervisningens kvalitet negativt. Det fanns en misstro mot kommunernas pedagogiska nit och kompetens. Staten ansvarade redan för lärarnas utbildning och för universitet och forskning.

Det var inom staten man trots dess alla tillkortakommanden ändå kände sig hemma. Även om missnöjet med lärarlönerna redan i slutet av 1980-talet var utbrett, fanns en rädsla för att såväl löner som status skulle sjunka ytterligare med en kommun som arbetsgivare.

Just missnöjet med lönerna var något som Göran Persson tog fasta på och förmådde utnyttja. ”Det är klart att ni ska till kommunerna, det är ju där pengarna finns”, sade han och han lät förstå att de lärarfack som skulle acceptera en kommunal huvudman kunde räkna med påtagliga löneökningar i det årets avtalsrörelse.

Argumenten för en kommunaliserad skola gick ut på att lärarna skulle få en friare och mindre centralstyrd roll. Utbildningen skulle individualiseras och i större utsträckning anpassas till lokala förhållanden. En decentralisering skulle göra byråkratin mindre tungrodd. Besluten skulle fattas närmare dem de berörde och exempelvis föräldrars möjligheter att påverka skulle bli större.

Genom det nya statsbidragssystemet skulle en rättvis fördelning av resurser garanteras. Samtidigt skulle kommunerna fördela pengarna till de skolor och de ändamål där de behövdes bäst. Kort och gott skulle kommunerna sköta skolornas ekonomi på ett bättre och mer kostnadseffektivt sätt än staten.

I riksdagen lyckades till slut Socialdemokraterna med Göran Persson i spetsen med stöd av VPK driva igenom kommunaliseringen. En samlad opposition röstade emot. Två år senare, 1991, genomfördes så reformen.

Mycket har hänt sedan dess. Exempelvis har VPK hunnit byta både namn och åsikt i frågan. I dag vill partiet, precis som även Sverigedemokraterna, att den svenska skolan ska återförstatligas.

Oavsett parti, är ett av de bärande argumenten för ett förstatligande att dagens ordning är orättvis eftersom de elever som har turen att bo i rika kommuner får större resurser än de som bor i mindre bemedlade kommuner.

Likvärdighetsidealet – att alla oavsett bakgrund och geografisk hemvist – ska erbjudas någorlunda samma utbildningsmöjligheter naggas i kanten när skillnaderna växer sig för stora.

Förespråkarna för ett återförstatligande pekar på att den svenska skolan är en av de mest decentraliserade i hela EU. I takt med allt sämre kunskapsutveckling i internationella mätningar krävs därför krafttag.

De reformer som hittills genomförts, till exempel hårdare styrning vad gäller nationella prov, nytt betygssystem och högre krav på behöriga lärare ses av förespråkarna som ett tecken på att behovet av centralstyrning över skolan har ökat.

Motståndarna till ett återförstatligande, och de är också rätt många, framhåller ofta att skolans alla tillkortakommanden inte kan skyllas på att huvudmannaskapet har ändrats och att frågan är betydligt mer komplex än så.

Regeringen är splittrad i frågan. I dag är det bara Folkpartiet som öppet förespråkar ett återförstatligande medan övriga allianspartier samt Socialdemokraterna är emot. Det andra fackförbundet som organiserar lärarna, Lärarförbundet, vill också behålla kommunaliseringen.

Frågan om kommunaliseringen är så frekvent att Lärarförbundet på sin hemsida har listat diverse argument för att hjälpa sina ombud om de hamnar i ett meningsutbyte.

Där påpekas att kommunaliseringen var en del av en rådande förvaltningstrend som gick ut på decentralisering. Dessutom innebar en statlig huvudman låga löner, stelbent resursfördelning mellan skolorna och otydligt ansvar.

Ytterligare en aspekt är att skolans kommunalisering sammanföll med en rad andra reformer och händelser som sannolikt har haft större effekt på bristande likvärdighet. Dit hör friskolereformen, minskade resurser till den offentliga sektorn, ökad boendesegregation och en ökad invandring från länder som saknar mer omfattande skoltraditioner.