Statsminister Fredrik Reinfeldt öppnade i en stor intervju i Dagens Nyheter på tisdagen för att det behövs en rad kontroversiella reformer för att kunna behålla välfärden på dagens nivå.

Möjligheten att få studielån efter att man har fyllt 54, att kunna byta karriär och nödvändigheten av att jobba längre, kanske tills vi fyller 75 år är några av frågorna han tog upp.

Att det sker är ingen slump, frågorna kommer upp i veckan när statsministrarna från Norden, de baltiska länderna och Storbritannien möts för att diskutera framtidens arbetsmarknad.

– Om statsministern menar allvar med detta borde han gå till talmannen och påpeka att regeln att det ska löna sig att fortsätta att jobba, och att varje extra år ska ge mer i pension, inte gäller för Sveriges riksdagsledamöter, sade Joakim Palme, professor i statskunskap vid Uppsala universitet vid ett seminarium på tisdagen anordnat av regeringens Framtidskommission.

– Det tycker jag vore en symbolisk startpunkt för en mobilisering av arbetskraften, att förändra avtalspensionssystemet med början i riksdagshuset, fortsatte Joakim Palme.

Palme syftar på den inkomstgaranti som finns för riksdagsledamöter. Alla som har suttit i riksdagen i minst tre år i rad får under det första året efter att de har avgått 80 procent av sitt arvode i inkomstgaranti.

För tiden därefter beror garantin på politikerns ålder och antal år i riksdagen. Som mest kan en före detta riksdagsledamot få 66 procent av riksdagsarvodet fram till den månad som hon eller han fyller 65 år.

Om riksdagsledamoten vid avgången har en sammanlagd tid av 6 år eller mer och samtidigt har fyllt 50 års behålls inkomstgarantin fram tills han eller hon fyller 65 år.

– Ibland kan det vara svårt att vara pensionsåldersutredare när jag ser hur politiker gör med sina pensioner, blev den spontana reaktionen på Joakim Palmes uttalande från Ingemar Eriksson, som leder Pensionsåldersutredningen som ska vara klar nästa år.

Bakgrunden till diskussionen är det faktum att vi börjar jobba allt senare, men lever längre. 2030 beräknas var fjärde svensk vara över 65 år. Det innebär att de år vi jobbar blir en allt mindre andel av våra liv, och att tiden efter att vi fyllt 65 för många blir den längsta fasen i livet. Det betyder också att de som har jobb ska försörja fler och fler.

För oss som enskilda individer kan allt detta var trevligt, och öppna möjligheter för att resa och förverkliga oss själva. Men för samhället innebär det betydande utmaningar om välfärden ska räddas.

– Detta väcker en rad olika nya frågor om fasen efter 65, den traditionella pensionsåldern, sade Jesper Strömbäck, huvudsekreterare i Framtidskommissionen vid seminariet.

Lena Lundkvist, ansvarig för Sveriges befolkningsprognos på SCB, håller med om att något måste göras.

– De i äldre åldrar blir fler och fler hela tiden, sade hon.

1970 var 1,1 miljoner av Sveriges befolkning över 65 år, 2010 var 1,7 miljoner människor över 65 år. Prognosen för 2050 är att 2,6 miljoner svenskar kommer att vara äldre än 65 år.

Enligt Lena Lundkvist måste den tid då vi förvärvsarbetar bli längre, om vi ska behålla samma välfärdsnivå som idag.

– Det räcker inte med barnafödande, invandring eller oförändrad livslängd. Man måste ändra i åldersgränserna för förvärvsaktiva åldrar, sade Lena Lundkvist.

Reinfeldts utspel fick starka politiska reaktioner.

– Att enbart tala om höjd åldersgräns är provocerande för alla dem som skulle vilja, men som inte kan klara av att arbeta längre, sade Tomas Eneroth (S) vice ordförande i socialförsäkringsutskottet, och betonade att många i dag slits ut i förtid och många slås ut och utförsäkras.

Fackförbundet Saco välkomnar Reinfeldts synsätt att arbetskarriären ska kunna vara till 75 års ålder.

– Men för att statsministerns vision ska bli verklighet krävs att politikerna bakom pensionsuppgörelsen samlar sig till en rejäl renovering av pensionssystemet, sade Sacos ordförande Göran Arrius.