Samarbetet mellan riksdagsledamöter från olika partier har sjunkit de senaste två åren och når nu ett bottenresultat. Bilden var helt annorlunda inför valet 2010. Då fanns det ett rödgrönt samarbete som tydligt avspeglade sig i riksdagsarbetet. S, MP och V skrev omkring åttio motioner tillsammans.

Jonas Hinnfors (bilden) är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och tycker att Riksdag & Departements kartläggning återspeglar den politiska utvecklingen.

– Socialdemokraterna slickar fortfarande såren efter det rödgröna samarbetet och valnederlaget 2010, säger han.

– Det var en oerhört omskakande resa som partiet gjorde. Dels det interna uppror som ledde till att Vänsterpartiet kom med, dels att det faktiskt gick åt pipan i valet.
Han understryker att få motioner går igenom och att motionsarbetet ofta handlar om att sända signaler och positionera sig. Det gäller såväl de rödgröna som alliansen.

– Man ser tydligt att det är precis när alliansen lanseras 2004 som de gemensamma motionerna tar fart. Man går fram som ett alternativ och då måste man visa att man har en gemensam hållning, säger Hinnfors och tillägger:

– När alliansen sedan kommer till regeringsställning år 2006 försvinner det behovet. Samarbetet gör sig tydligt i propositionerna. De gemensamma motionerna blir inte lika viktiga längre.

Efter att alliansen bildas uppstår en blocklåsning som är ny i svensk politik, menar Hinnfors. Medan de borgerliga regeringarna tidigare har haft problem att formera sig ideologiskt hittade alliansen snabbt en gemensam politik. En förklaring till det är att Moderaterna gick mot mitten och kapade Socialdemokraternas handlingsutrymme.

– Det som hände 2004 var att de verkligen slöt det borgerliga blocket, både formellt och ideologiskt. Då blev det svårare för Socialdemokraterna att knyta till sig ett mittenparti, vilket har varit deras klassiska strategi.

Samtidigt börjar också de blocköverskridande motionerna minska och så småningom nästan försvinna. Enligt Hinnfors ska det inte tolkas som att de politiska skillnaderna har blivit större.

– De rödgröna och alliansen står relativt nära varandra i många frågor. Men man vill visa upp de olikheter som finns och sätta ner klackarna ordentligt, säger han.

Det har inneburit en större försiktighet i att söka samarbete. Efter att det rödgröna samarbetet upphörde i oktober 2010 vill Socialdemokraterna lansera sig som det stora och enda partiet. En klassisk strategi, menar Hinnfors.

– Socialdemokraterna har ett intresse av att visa att de står på egna ben och att de inte bjuder in någon annan, särskilt inte Vänsterpartiet, säger han.

– Det som är lite förvånande är att de inte gör mer för att lägga motioner tillsammans med Miljöpartiet. Man kan tänka sig att de har ett behov av att knyta upp MP, antingen inför ett kommande regeringssamarbete eller för att ha dem som stödparti.

I övrigt tror han inte att minskningen av gemensamma motioner innebär något större problem för partierna.

– Riksdagen är, utan att verka nedlåtande, till stor del en symbolarena. Man symboldiskuterar och man symbolförhandlar. I vissa enstaka fall leder det till rejäla förhandlingar eller händelser som inte redan är förankrade hos partiledningen. Men eftersom det är så känsligt försöker man binda upp alla så långt som möjligt, säger Jonas Hinnfors.